Sex raka segrar, när hände det senast?
Så här direkt efter slutsignalen har jag inte hunnit kolla svaret på det. Kampen mot tidningens trycktid vann den duellen på pressläktaren, men det bör ha varit under den långa tiden i division 1, med för många enkla matcher. I näst högsta serien har oftast Vita Hästen fått inrikta sig på att försöka förnya kontraktet, frånsett första säsongen när man till och med kvalade till SHL.
Med snart halva serien spelad törs jag mig på att ändå ha en fundering på var det här ska sluta. De senaste poängstarka veckorna har tagit Hästen till en stabil sjätteplats, med skaplig marginal till lagen under slutspelsstrecket, och risken för ett nytt negativt kval i vår kan vi nog så smått börja se som obefintlig.
Visst, mycket återstår, men inget talar för att laget ska falla ihop och rasa nedåt under andra halvan av serien. Mot Södertälje hade dock "Hästarna" marginalerna med sig. Det här var en match som kunde ha slutat precis hur som helst, men som så ofta är det bottenlaget som står på förlorarsidan efter en liknande batalj.
Det var som tränaren Tony Zabel konstaterade efteråt, skallarna var inte riktigt med hos hemmaspelarna den här aftonen i Himmelstalundshallen. Den fina starten, med Joakim Hälleströms 1–0:a efter mindre än två minuter, blev inte den energiinjektion det brukar bli.
Nu blev det istället lite väl bekvämt här och var. Undantag fanns, Filip Cruseman var ett – for fram som ett ånglok på isen, närmast omöjlig att stoppa och blev också målskytt.
Nyförvärvet från Västervik, Jens Holmström – på god väg mot gammal fin form efter en lite tung start hos Norrköpingsklubben – var en annan het lirare bland de rödtröjade. Även Kevin Elgestål måste nämnas, som han slet och som hans långa klubba störde motståndarna gång på gång.
Ni ser, kämpaglöden gav toppbetygen den här gången. Något skönspel var det inte tal om, men Hästen har hittat sätt att ändå få matcherna att väga över till sin fördel.
Aggressiviteten och stundtals ett bra och bitande presspel räckte långt och även om inte pucken flyter som på ett snöre inbillar jag mig att den här typen av segrar nästan betyder mer än vid en enkel viktoria.
2 347 personer hittade till "Himpa" i novembermörkret. Segersviten har helt klart ökat intresset för hockey bland Norrköpingsborna. Det finns där, redo att bubbla upp ordentligt. Det är faktiskt den här gruppen av lirare värd.