Starkt av Simon Thern att träda fram

Var det en schism på väg mellan Simon Thern och IFK? Nej, problemet låg betydligt djupare än så.

Simon Thern

Simon Thern

Foto: Johny Daagh

Krönika2019-10-04 17:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

IFK Norrköpings nummer 21 sticker ut och det kan knappast ha undgått någon.

Simon Thern har humor. Han är social, har glimten i ögat, är rapp i käften och kan snacka omkull en hel hemmaklack om han är på det humöret.

Han är i allra högsta grad mänsklig i en offentlig miljö där många andra i stället försöker fila bort det som kanske sticker ut från mängden. I rädsla för att missförstås eller få fel fokus på sig.

Men det är också högst mänskligt att drabbas av psykisk ohälsa. Det kan hända en tvåbarnsmor, en rörmokare – eller en elitidrottare. Det är som en osynlig demon som kan smyga sig på vem som helst och slå rot med sina fula trådar. Då spelar det heller ingen roll om man har världens skönaste jargong i munlädret. 

Och kanske är det så att det slår ännu hårdare mot en som normalt sett sprudlar av liv och aktivitet. Jag vet inte, det här är amatörpsykologi på högsta nivå, men jag inbillar mig att fallet blir ännu tyngre för en utåtriktad och själfull människa. Eftersom kontrasterna blir så stora.

Jag ska inte ljuga. När Simon Thern tystnade och inte syntes till på flera veckor, varken på träning eller twitter (!), då började det fara runt i en journalisthjärna. "Sjuk" var förklaringen (och den stämde förvisso) men så sent som efter U21-matchen i tisdags sköt Stefan Hellberg kraftigt ifrån sig alla eventuella följdfrågor om hans status.

Fanns det något annat här? Är det en schism på gång mellan en av allsvenskans största stjärnor och hans klubb? Har han sagt en sak för mycket? Kanske lackat ur för en utebliven proffsflytt i somras?

När Simon Thern själv valde att träda fram och berätta om den verkliga anledningen till frånvaron var det något som knappt någon kunde förutse. Ändå kändes det naturligt på något märkligt sätt, som om bitarna föll på plats. Då fick man skämmas lite för sig själv med de futtiga tankarna om att Thern och IFK skulle vara osams. Om inte annat var det ett saftigt uppvaknande att se honom brottas med tårarna när han berättade sin mörka historia.

Nu är han i alla fall tillbaka. Eller på väg åtminstone. Han tränade på Östgötaportens plastgräs i torsdags och fick återigen känna svettlukten i omklädningsrummet.

Jag tror alla mådde bra av det. Han har saknats i gänget och han har saknat gänget.

Det är framför allt en styrka att Simon Thern har erkänt för sig själv och omgivningen att han behöver hjälp – och han har fått den.

Ännu återstår en bit, även fysiskt, innan han kan vara aktuell för spel. Men det är långt ifrån det primära.

Det första, och viktigaste, steget blir att läka människan Simon Thern. Sedan får fotbollen komma.