Degradering 2002. Avancemang 2010. SM-guld 2015. IFK Norrköping har hunnit med både allsvenskt depp och eufori under 2000-talet. Spelare har kommit och spelare har gått. Vissa mer lyckosamma än andra. Vilka har betytt mest och varit bäst? Här är David Iwungs lista på de bästa spelarna i "Peking" under 2000-talet.
1) Andreas Johansson (2012-2018)
Det har gått inflation i superlativbanken. Det gör inte ettan mindre självklar. Janne Anderssons mest lyckade omskolning – någonsin. En av IFK:s mest lyckade värvningar – någonsin. Det är en halvdan bredsida från det centrala mittfältet till utgångspositionen som mittback. När "Ante G" flyttades ned senhösten 2014 så räddade IFK kontraktet, sådde det frö som vi ser i dag och som gav SM-guldet 2015. Tveklöst IFK Norrköpings viktigaste spelare i modern tid och lika framträdande i rollen som lagkapten och ambassadör för föreningen. Avtackningen och det känslosamma varvet runt Östgötaporten efter sista matchen för snart ett år sedan fångade inte bara den totala kärleken mellan spelare och fans. Det var lika mycket en ömsesidig uppvisning i respekt. Det blev mer än 200 matcher mellan 2012-2018. Andreas Johanssons arv kommer leva kvar bra mycket längre än så.
2) Christoffer Nyman (1997-2016, tillbaka i IFK 2019)
Dunkade som inhoppande tonåring in bollen som tog IFK Norrköping tillbaka allsvenskan 2010. Fullträffen och målfirandet – handen innanför matchtröjan och placerad mot hjärtat – var inledningen på en ”Totte”-IFK-relation som även hunnit med SM-guld och en återkomst från Tyskland. Här finns alla attribut som lyfter en spelare in i historieböckerna. Egen produkt som gått hela vägen, immun mot divalater, pojkbandsutseendet, spelstilen som bara spelaren med gigantiskt hjärta klarar av och klubbhjärtat. Christoffer Nyman är så mycket IFK och Norrköping är så mycket Christoffer Nyman. Vad är det det kallas: Kulturbärare?
3) Daniel Sjölund (2015-2018)
”Dajas” avsked är ett av decenniets mest laddade ögonblick på Östgötaporten. Underläge hemma mot Örebro och ”Peking” på väg mot dyrbart förlorade poäng i guldstriden. Klockan upp mot 90 och lite till. Ian Smith ut. Daniel Sjölund in. Vid första touchen kastar Sjölund, 35 bast, upp benet i huvudhöjd och stöter in 3–2. Det är svårt att regissera det sagoslutet. Ett på alla sätt värdigt avsked för en spelare och person som vann respekt på planen och vid sidan med sitt sätt att vara och agera. Inga stora gester, aldrig tillgjort eller överdrivet. Bara pålitligt slit och trygghet att luta sig mot. IFK hämtade Sjölund från Åtvidaberg för det ansågs att spelartypen saknades. Ingen kunde gissa att värvningen skulle bli så lyckad. Flyttade hem och sluter just nu cirkeln på Åland.
4) Stefan Thórdarson (2005-2007 och 2009)
Där uppe med "Ante G" och "Daja" – även om inte IFK var i närheten av den maktfaktor klubben är idag när "Thordar" spelade. Det blev två sejourer i Peking, 2005-2007 och en comeback när läget var, milt uttryckt, prekärt 2009. Vi kan väl förenkla avtrycket som Thordarson satte så här: Sympatiserar du med IFK älskar du honom. Tillhör du motståndarlaget: Not so much. Obeveklig. Tuff. På gränsen. Det är versionen på planen. Utanför pratar vi om en lastbilschaffis som räddar valar och är ödmjukt snäll. Tillbaka i staden och jobbar på ungdomssidan i IFK i och med att sonen Oliver Stefánsson värvades från Akranes.
5) Emir Kujovic (2013-2016)
Ska vi se nyktert på anfallarens tid i IFK så var den inte alls speciellt vacker eller lyckad till en början. Stukad, otränad och en bra bit ifrån formen hade både IFK (läs: Janne Andersson) tålamod och en utstuderad plan för att mejsla fram den sniper som hade en stor del i SM-guldet 2015. Innan de 21 målen guldåret fanns det många som undrade hur många chanser den många gånger otajmade gänglige anfallaren skulle få. ”Den bästa avslutare jag jobbat med”, sa Janne Andersson vid ett tillfälle. Det visade sig också med tiden. Emir Kujovic satte inte många fötter fel sista 1,5 året i Peking. Han satte målen. 38 på 59 matcher för att vara exakt.
6) Alexander Fransson (A-kontrakt 2014-2016, tillbaka i IFK 2018)
Svårt att greppa – men det är sex år sedan ”Alle” kastades in i den allsvenska premiären borta mot Mjällby. Ett genombrott att minnas. A-lagsdebut som öppnade för av de mest kompletta mittfältarna IFK haft. Utsågs till lagkapten efter Andreas Johansson till den här säsongen, det säger självklart en hel del. Dominansen i allsvenskan fick Basel att köpa loss Fransson men tiden i Schweiz blev ohållbar. Tillbaka i IFK var det skyhöga förväntningar och även om de kanske inte uppfyllts till 100 procent är det en central general som är given, ytterst sällan missar en match eller träning. Under säsongen passerade Fransson 100 seriematcher för IFK och kommer att betydande roll ett bra tag framöver. Steget, touchen och passionen för IFK tar 25-åringen in på den här listan. Och just det – ett SM-guld.
7) Arnór Traustason (2014-2016)
Ett provspel mitt i sommaren 2013 räckte för att få ett kontrakt. Det ångrar knappast någon av de inblandade parterna.
– Det är dags för mig att ta det här steget. Jag har ett och ett halvt år kvar på kontraktet så om de (IFK) vill ha mig hoppas jag att klubbarna kan komma överens, sa 20-åringen efter första passet på Östra.
Klubbarna, IFK och Keflavik, kom överens och nästa kapitel i den rätt tilltagna IFK-boken över lyckade isländska värvningar fick ett nytt kapitel. Den skräddarsydda "Traustason-rollen" lyfte både mittfältaren och Kamraternas spel till en maxad nivå. Satte 2-0-målet på Swedbank Stadion 2015 och firade med hela den tillresta IFK-klacken som täckte ena kortsidan i Malmö. Idag är Swedbank Stadion Traustasons hemmaplan. Spelade för Island i EM 2016. Har kvar sin landslagsplats och är uppskattad i MFF som spelar i Europa League och jagar allsvenskt guld.
8) Linus Wahlqvist (A-kontrakt december 2012-2018)
Det är många som lämnar Östgötaporten för utlandet och får uppleva den svåra omställningen. Linus Wahlqvist är ett undantag. Det ryktades länge och väl om diverse klubbar innan det blev Dynamo Dresden och 2.Bundesliga. Där har Wahlqvist hunnit med tre olika managers på lite drygt 1,5 år men har sin starttröja. Rekordman i pojk-, ungdom och U21-landskamper. Var även med i det landslag som tog brons vid U17-VM 2013. Allt det här är vad 22-åringen (japp, fortfarande bara 22 bast) åstadkommit utanför IFK. I Kamraterna var det aldrig en blyg, tillbakadragen talang som flyttades upp utan mer ett utropstecken som tog för sig, spelade in sig och aldrig tappade sin plats. Kommer hem för att sluta cirkeln en dag och kommer tas emot med öppen famn.
9) Arnór Sigurdsson (2017-2018)
En utveckling som saknar motstycke om man ser till var anfallaren kom i från, vad han åstadkom, summan han såldes för och hur han fortsatt att leverera. Arnór Sigurdsson var talangen som på ett år exploderade från att spela i Sylvia till att smälla in två mål mot Östersund, till att gå för drygt 40 miljoner till CSKA Moskva och näta mot Real Madrid och Roma i Champions League. Det är svårslaget och lär knappast hända igen att en ung spelare tar samma väg. För perspektiv. Här, 5 augusti 2017, spelade Sigurdsson för Sylvia mot Assyriska. Slog en straff på Mamre – som han missade.
10) Mathias Florén (1997-2001 och 2011-2014)
Hade sin allra bästa tid i IFK mellan 1997 och 2001 och belönades med ett kontrakt av Groningen (151 matcher). Andra IFK-vändan 2011-2014 var "Florre" kapten innan bindeln lämnades över till Andreas Johansson, 2014. Bakar vi in vad 43-åringen, idag ansvarig för IFK:s U19-lag, bidrog med på och utanför planen är det inte många som betytt mer. Att han var assisterande tränare guldsäsongen vävs självklart också in i vad Florén åstadkom. Kuriosa: Florén gick som Bosman till Groningen men såg till att den holländska klubben fick betala en summa till IFK.
Bubblare: Gunnar Heidar Thorvaldsson (2011-2013), (Andreas Alm (2003-2005), David Mitov Nilsson (1993-2009), Kristian Bergström (1998-2002), Daniel Bamberg (2006-2010), Magnus Samuelsson (1990-1998 och 2007-2009), Jón Gudni Fjóluson (2016-2018), Niclas Eliasson (2016-2017), Isak Pettersson (2018-nuvarande), David Moberg Karlsson (2016-2018), David Boo Wiklander (2010-2015).
