Det gula planket med den lika gula porten på S:t Persgatan väcker så klart både frågor och fantasier när man råkar passera. Vad finns där bakom? Några glipor mellan brädorna att tjuvtitta in i erbjuds inte. Men nu vet vi. En trivsamt levande tidskapsel som för tankarna till gamla folklustspel som "Söderkåkar".
Tipset kommer ursprungligen från annat håll, men det är Norma Azolas Ochoa som öppnar porten och bjuder in till innergården i kvarteret Kopparkypen i hörnet av S:t Persgatan och Källvindsgatan. Som förstagångsbesökare häpnar man instinktivt och känner sig omedelbart förflyttad till en annan tid. En hisnande tidsresa bakåt. Nej, den här sortens innergårdar finns inte längre kvar i Norrköping. Inte sedan 1960- och 70-talets ivriga rivningsvåg förvandlade stadskärnan och byggde upp ytterområdena.
Trodde man i alla fall.
Men det gör det alltså.
– Vi kallar den Gula gården, säger Norma Azolas Ochoa.
En långsmal gård där de ursprungliga uthusen, stallarna och förråden på ena sidan nu har förvandlats till bostäder. Andra inslag i gårdsmiljön som gatstenar, trädgårdsmöbler, planteringar, smultron, pallkragar, kastanjer, blomkrukor och gräsytor hjälps åt att med gemensamma krafter skapa en småstadsidyll mitt i stan. Låter man bli att höja blicken kan man bortse ifrån att omvärlden, eller i alla fall grannfastigheterna som skjuter upp i det blå, tar för sig allt tydligare i fonden.
– Ibland händer det att förbipasserande passar på att titta in på gården när jag öppnar porten, fortsätter Norma Azolas Ochoa.
– Många verkar undra hur vi har det. En gång var det en äldre kvinna som utbrast samma sak som du. Att sådana här gårdar inte finns längre. Vi som bor här känner nog inte riktigt heller att vi befinner mitt inne i stan. Det är en så mysig känsla.
Det var just den känslan som lockade Norma och hennes familj till innergården i Kopparkypen för tio år sedan. Hon berättar om hur de besökte vänner som redan bodde här.
– Framför allt slogs vi av vilken fin sammanhållning det verkade vara mellan de boende. Vi flyttade in våren 2009 och märkte snart att den känslan stämde bra. Vi har lärt oss känna grannarna och alla är verkligen vänliga och snälla. Det betyder givetvis väldigt mycket för sammanhållningen. Vi är några barnfamiljer som umgås särskilt mycket. Gärna här ute på gården.
Tillsammans med grannen Sofia Rivera och hennes dotter Julia, tar Norma plats i sandlådan i skuggan under kastanjen där leken är i full gång under ledning av egna döttrarna Elba och Izol. Sandslott ska skapas med hinken och spaden som självklara verktyg. Rörelserna avslöjar att det inte är första gången.
– Vi bor i en trea, säger Norma och pekar på ett fönster.
– Det finns mindre och större lägenheter. Där det en gång bland annat var förråd är det nu jättemysiga ettor med loft.
Utanför gårdsidyllen förändras centrala Norrköping på flera håll. Den nya bebyggelsen i Kvarnbacken har delvis förändrat förutsättningarna för de boende i Rikshems Kopparkypen.
– Tidigare kunde vi se adventsljusen på Värmekyrkan. Det var så mysigt när de tände dem och vi kunde se det härifrån. Nu har vi fått nya grannar i stället och utsikten mot Värmekyrkan har stängts av. Man är inte riktigt beredd när man plötsligt hör folk prata på balkongerna i de nya husen.
Gula porten slår igen bakom besökaren och idyllen ligger utom synhåll igen.
