Pasta med tomtatsås – Gabriella Arvidsson

Liv tittar nöjt in i kvinnans stilla, bruna ögon och kliver sedan ner från pallen som hållit henne i ögonhöjd med kvinnan i tavlan. Ovanför byrån satt nu målningen och blickade ut över de ynka 30 kvadratmeter Liv numera kallar sitt hem. Med en djup suck sätter hon händerna på höfterna och ler. Lägenheten känns fortfarande tom och främmande, men med den nya tavlan på väggen börjar den äntligen komma till liv. Målningen hade hon hittat i en liten second-hand-butik hon besökt på hemvägen. Ingenting väckte särskilt stort intresse hos henne förrän hon såg den detaljrika guldramen sticka ut bakom en kartong med pocketböcker. När hon drog fram tavlan och mötte kvinnans rofyllda blick kunde hon med ens se den pryda hennes lägenhet. Målningen var ett impressionistiskt porträtt av en ljus kvinna med mörk, elegant frisyr och en vacker, krokig näsa. Hennes tunna läppar låg i ett försiktigt leende och var färgade lätt röda. Bakgrunden var mer abstrakt, men tycktes föreställa en välvårdad trädgård med blommor i nedtonade färger. Liv tog genast tavlan till kassadisken, betalade och traskade muntert hem. 

Liv lade tillbaka verktygslådan i den trånga städskrubben och gick till köket för att se vad hon kunde laga till middag. Detta “kök” var för tillfället två kokplattor på ett soffbord, då den före-detta köksvrån rivits ner för att ge plats åt det nya köket som skulle börja installeras senare i veckan. Kyl och frys, som behållits, står nu väntande i det kala kaoset. Liv plockar fram en kastrull från en papperskasse, fyller den med vatten och sätter den på en av kokplattorna. Medan vattnet värms upp letar hon reda på ett paket spaghetti och en burk tomatsås. När vattnet börjar koka plockar hon ut en näve spaghetti, placerar pastan mellan sina knutna nävar och knäcker av dem på mitten. 

Ett högt tjut brister ut och Liv slänger förskräckt ifrån sig de brutna spaghetti-bitarna så de hamnar överallt i rummet. Med vidöppna ögon skannar hon rummet efter skrikets källa men ser bara tomma väggar, en soffa, en säng och… tavlan! Hon fäster blicken på tavlan och drar häftigt efter andan när hon upptäcker rörelse innanför tavelramarna. 

“Vad är det jag ser?!” ropar kvinnan i tavlan och skrattar högt och klart. 

Liv stirrar på kvinnan och låter hakan falla. De tydliga penseldragen liksom rör sig som om färgen inte alls torkat utan fortfarande förflyttas av konstnärens pensel. Färgen tycks även ändras i nyans och ton i samband med kvinnans rörelser vilket skapar illusionen av skiftande högdagrar och skuggor. 

Kvinnan lugnar sig och torkar någon tår från sin kind innan hon återigen brister ut i ett vilt skratt. Liv har frusit till is och kämpar för att klämma ut ett ord. 

“Det är oartigt att stirra. Lär ni er inte sådant här?” säger kvinnan genom sitt skrattanfall. “Precis som ni inte lär er riktig matlagning?” tillägger hon vilket triggar ännu ett återfall i skrattandet. 

Några droppar kokande vatten landar på Livs händer och hon tjuter till. Den plötsliga känslan väcker liv i henne.

“Vad…” börjar hon men tappar direkt orden. Drömmer hon? Hennes huvud känns dock kristallklart. 

“Ja, jo…” säger kvinnan, som äntligen verkat lugna sig, och viftar med handen. “Otroligt, jag vet. Men här är jag ändå och jag kan inte förklara varför, så börja inte fråga.” säger hon plötsligt strängt. 

“Det är lika roligt att se era reaktioner varje gång” säger hon sedan och fnissar igen. 

Jo. Detta måste vara en dröm. Det är som om hon bevittnar händelsen bortkopplad från sin kropp. Eller har hon bara hamnat i chock? Liv sväljer och harklar sig. Sådant här ska inte hända. Hon släpper ut ett plötsligt, hysteriskt skratt och möter kvinnans belåtna blick. 

“Vad gör du?” frågar Liv platt. 

Var det verkligen det bästa hon kunde komma på?

“Nej.” säger kvinnan och flinar. “Vad sysslar du med?”

“Jag lagar middag.” säger Liv en aning generat och tittar ner på sin improviserade köksstation för att hitta motivet för kvinnans påhopp. 

“Nej… Med pastan menar jag såklart.” säger kvinnan och gestikulerar mot golvet som strösslats med pasta. 

“Den får inte plats i kastrullen!”

Kvinnan himlar dramatiskt med ögonen. 

“Har du ens saltat vattnet?” 

Liv har inte saltat vattnet. Hon tittar mållöst på kvinnan och öppnar munnen för att säga något men låter den bara hänga öppen.

“Svenskar!” utbrister kvinnan. “Vadå? Blir det för starkt?”

Liv börjar rota i papperskassen bredvid soffan och sliter upp ett saltkar. Hon skruvar av locket, river bort plasten och sätter tillbaka locket igen. Efter att ha öst i en stor mängd salt i kastrullen tittar hon upp på kvinnan och höjer ögonbrynen. Kvinnan kämpar mot ett flin.

“Så!” säger Liv och slår uppgivet ut händerna.

Kvinnan tittar mellan Liv och den nyöppnade burken salt i hennes hand.

“Första gången du använder kryddor?”

Rädslan som satt klorna i Liv försvinner plötsligt och ger rum åt den växande irritationen. Hon ignorerar tavlan och sätter på den andra kokplattan, på vilken hon placerat en stekpanna, samtidigt som hon rör runt i kastrullen där hon hällt i ny (hel) spaghetti. Liv har nu nästan glömt tavlan, men när hon vant öppnar glasburken med tomatsås för att hälla i innehållet i stekpannan och hör det familjära fnisset påminns hon plötsligt om kvinnans närvaro. 

“Vad!?” 

“Färdig tomatsås.” 

Liv rynkar ogillande på ögonbrynen och blänger på kvinnan. Nu har hon faktiskt gått för långt.

“Förstår du inte att många inte kan eller vill laga komplicerade måltider varje dag? Att köpa massor av ingredienser, ha matlagningskunskaperna, tid, ork…” 

Luften i Livs lungor tar slut och hon måste pausa för att ta ett nytt andetag.

“Okej, okej. Jag förstår, jag förstår.” säger kvinnan nonchalant och undviker att se Liv i ögonen. “Men koka åtminstone inte pastan för länge.”

Liv suckar och återgår till sin matlagning, eller matuppvärmning som kvinnan kanske skulle kalla det. Hon häller tomatsåsen i stekpannan, rör om medan den värms upp och plockar sedan fram en skål och bestick som hon placerar på soffbordet. Ett larm på Livs mobil börjar pipa och påminner om att pastan är färdigkokt. Liv stänger av timern och fortsätter röra runt i tomatsåsen.

“Spaghettin är färdig.” säger kvinnan.

Liv fortsätter som om hon inte hört kvinnan.

“Hallå? Hör du inte? Pastan är klar.” upprepar hon. 

De små inristade detaljerna på träslevens skaft blir plötsligt väldigt intressanta och Liv studerar dem närmare.

“Din pasta kommer överkokas!” ropar kvinnan irriterat men hon får fortfarande inget svar. Kvinnan sluter ögonen och placerar fingertopparna mot sina tinningar som om den icke-al dente-pastan ger henne huvudvärk. Det går nu upp för henne vad Liv sysslar med.

“Jag ser en annan kvinna i nöd och rusar för att stå till tjänst men allt jag bemöts med är nonchalans och otacksamhet…” muttrar hon. “Först saltet och nu påminner jag om att pastan kokat färd-”

“Jaha, är pastan färdig?” svarar Liv glatt och stänger av plattorna. 

Kvinnan i tavlan blänger på Liv när hon går till badrummet för att hälla ut pastavattnet i handfatet. Liv kommer ut ur badrummet och häller upp pastan och tomatsåsen i skålen. Hon går sedan till kylskåpet och plockar ut en ketchupflaska. När kvinnan får syn på flaskan vidgar hon ögonen för att sedan stänga dem och skaka långsamt på huvudet. Liv kan se ett leende växa fram och ler nöjt för sig själv.

“Du ska inte ha ketchup på pastan.” säger kvinnan och fortsätter skaka på huvudet. Hon kämpar inte längre mot leendet. 

Liv öppnar locket, vänder försiktigt flaskan upp-och-ner över skålen och tittar nöjt mot tavlan. Där sitter kvinnan med händerna framför ansiktet. Hon särar några fingrar för att se upproret som är på väg att äga rum. När deras blickar möts pressar Liv på flaskan och låter ketchupen slingra sig ner i skålen. Kvinnan flämtar till och brister ut i ett överdrivet låtsastjut som överröstar Livs fnitter. Fnisset dör långsamt ut och Liv ler för sig själv. När hon tittar upp på tavlan igen upptäcker hon att dess stillhet har återfunnit sig. En känsla av vemod sköljer över henne och hon låter sitt leende tona bort. Hände det där precis? Färgen på canvasen ligger torr och stilla som om den aldrig rört sig. Liv tar en tugga av sin nu färdiga måltid och inser att den är en aning godare än den brukar vara. Händelsen börjar redan kännas som en bisarr feberdröm, men hon lovar sig själv att aldrig glömma. Det skulle hon nog lyckas med. Hur skulle hon kunna glömma det faktum att det var just efter denna dag som hon började salta sitt pastavatten? 

Gabriella Arvidsson är 18 år och bor i Valdemarsvik 

Juryns motivering:

"Det här är ett möte som överraskar lika mycket som det underhåller och det är svårt att inte le när man läst klart novellen. Med små detaljer i ett ännu mindre kök lyckas författaren förmedla precis det lite ensamma, hektiska och kanske uppgivna liv många känner igen sig i. Det krävs ingen världsomvälvande sensmoral eller skräckinjagande vändning för att novellen ska roa läsaren och lämna efter sig en varm eftersmak. Det här är en perfekt beskrivning av allt det vackra som går att hitta i vardagen. Det här är diskbänksrealism med stark, italiensk kryddning."