En sekund senare insåg jag att jag för första gången på de 16 år som jag inte haft en far att fira helt glömt bort att det finns en dag som jag inte har en far att fira. Det finns såklart 364 andra dagar på året jag saknar honom men på Fars dag blir det så tydligt.
I 15 år fick jag ha pappa vid min sida. Det betyder att jag nu, på år 16, har nått en skrämmande gräns där mitt liv med en pappa är kortare än det utan. Åren går och det finns inget jag kan göra åt det.
Jag minns ett samtal på jobbet för några år sedan om att foton är det sämsta man kan ha av någon som dött. Att lukter spelar mycket större roll när det gäller att minnas. Men 16 år är en för lång tid för att lukterna ska finnas kvar. Åtminstone i de saker som en gång var hans och som i dag finns uppdelade i hemmen hos de som en gång var hans närmsta familj. Jag var inte delaktig i samtalet även om jag lyssnade. För klumpen växte sig stor i magen och en skuldkänsla av att inte ha förvaltat lukterna bättre välde fram.
Ofta har jag svårt att minnas honom som en helhet. Jag kan minnas hans ögonrörelser, hans arm under mitt huvud i sängen när jag drömde mardrömmar och hur han tänkande bet på en nagel på samma hand han höll sin gula Blend innan det var dags för nästa bloss. Jag vet inte om hans lukter i väggar och saker hade gjort sorgen lättare eller svårare.
Jag vet inte hur mycket man måste minnas en person för att den ska finnas kvar.
Varje år på Fars dag får jag ett sms från en vän. Hon skriver att hon tänker på mig. De meddelandena är de finaste jag vet. För hon bär en del av min sorg, tar ansvar för att uttrycka den, och vågar konfrontera sin egen lycka genom att se mitt tomrum.
Frågan är varför jag i år, för första gången, har missat att det i helgen är Fars dag? Kanske för att jag haft väldigt mycket att göra sista tiden. Kanske för att jag har slutat titta på linjär tv och bara håller mig till streaming, utan reklam för slipsar och nya kaffebryggare.
Kanske för att jag så ovarsamt lät lukterna försvinna att jag inte längre minns att jag en gång hade en pappa.
Fast kanske är det bara så här det blir när man har levt längre utan en pappa än med.
Kan du, så fira Fars dag. Är du en av alla oss som inte kan, eller vill, kom ihåg att det bara är ännu en högtid vi importerat från USA. Och de vi vill bära med oss har vi kvar, oavsett om lukterna finns. Hoppas jag.
