Det är vi äldre som har försakat mest av livet och oss själv under pandemin. Vi vet inte hur långt eller kort livet är dag för dag. Därför är varje dag så värdefull - på alla sätt. Att möta bekanta, kramas, umgås och känna att man är en människa och lever är enormt betydelsefullt - speciellt när man blir äldre och inte kan prestera på samma sätt som tidigare.
Forskning har tidigt konstaterat, att barnhemsbarn som aldrig får uppleva närhet och kontakt, ofta dör av olika anledningar.
Att leva isolerad från världen i över ett års tid sätter sina spår i både kropp och själ.
Vad har man att se fram emot, var är moroten att fortsätta, var är suget efter att ge och ta?
Allt tar paus när man blir isolerad under längre tid.
Därför blir jag chockad över människor i arbetsför ålder som demonstrerar för att de anser sin frihet i livet bli ifrågasatt av diverse "rekommendationer och råd" från svenska myndigheter. De arbetar, träffar familj med mera och ändå klagar de!
Nu klagas det även på oss äldre, att vi nu efter en eller två sprutor börjar träffas igen - efter ett års lockdown!
Jag tror, att alla - oavsett ålder - gladeligen skulle börja umgås, kramas och blir levande igen i världen - om de blivit vaccinerade.
Alla vill vara en del i världen - inte en eremit utanför känslor och samvaro.
Tänk gärna på dig själv och din familj - men tänkt också stort. Utan oss andra skulle ni bli helt isolerade utan mat, bekräftelse mm. Så låt oss tänka vi, inte jag i en global pandemi. Det gäller inte jag, det gäller vi! Det är bara så vi kan hantera detta.