Västarvet är en del av Västra Götalandsregionen och är en politiskt styrd verksamhet. Det märks särskilt vad gäller beslutet att gallra de mänskliga kvarlevorna. Lyssnar man till personerna i verksamheten vid Naturhistoriska museet i Göteborg och Vänersborgs museum, som Sveriges Radios God morgon, världen! har gjort (1/12) märker man att skillnaden i uppfattning om hur föremålen ska hanteras är avgrundsdjup. Den politiskt styrda ledningen vill göra sig av med kvarlevorna, inte forskarna. Utländska forskare har också hört av sig till Västarvet i protest mot förstörelsen.
Föremålen i fråga är insamlade under 1800- och 1900-talen. Det handlar om allt från hela och delar av skelett till organ och foster. Mest känt är kanske det bevarade siamesiska tvillingparet. Tills vidare verkar kremeringen av tvillingarna ha stoppats, även om det är oklart varför.
Ledningen hävdar att den beslutade hanteringen av kvarlevorna handlar om respekt. Det skulle alltså vara en form av själavård. Att låta människorna som en gång levde och nu finns i samlingarna få vila. Men respekt fordrar också att man uttolkar en vilja. Det torde vara väldigt svårt i dessa fall. Det är det i många fall.
Ett exempel på hur fel det kan gå var när Sverige beslöt att lämna tillbaka den totempåle som i 77 år ägts av Etnografiska museet. Den återlämnades till haislaindianerna i Kanada som gladdes åt att ha fått en länk till förflutna åt nya generationer. Sedan lämnades den utomhus att ruttna i strid med överlämningsvillkoren.
Mänskliga kvarlevor är dock inte detsamma som träbitar, hur raffinerade de än må vara. Människan är inte själ allena, hon är också en kropp som kan berätta mycket av värde för eftervärlden. Idén att alla former av kvarlevor måste lämnas tillbaka eller förstöras för att få ro är en smitta som kommer från USA. Den tankemässiga inspirationen kommer från den amerikanska urfolksrörelsen.
Men museer är inte av ondo. Historien är inte något att titta skamligt på bakom våra upplysta samtidsglasögon. Det är en katalog av gärningar – somliga bättre, somliga sämre – som vi har att förhålla oss till för att lära oss, för att bättra oss och för att förstå. Museer och uppvisning av historiska föremål hjälper oss med detta. Även i de fall då vi i dag aldrig skulle ha införskaffat samma föremål, i vart fall inte på samma sätt.
Västarvet bör lära av den kraftiga kritiken mot gallringen. Agerandet handlar inte om respekt utan om nervositet och försök till politisk korrekthet som ingen har bett om.