Ibland är det blott alltför lätt att försöka rationalisera det som i grund och botten är irrationellt, att hitta skenbara mönster där det egentligen bara finns spillror. I det politiskt komplexa Mellanöstern – och i synnerhet när det handlar om krigets Syrien – är det varken ovanligt med dubbelagerande, hemliga agendor eller rentav byte av politiska sängkamrater. Men inget av detta duger för att förklara den amerikanske presidenten Donald Trumps huvudlösa beslut att överge kurderna i Syrien, därtill på ett sätt som närmast framstår som diplomatiskt självskadebeteende.

Ibland är nämligen saker och ting precis sådana de ser ut att vara. Och Trump beter sig inte bara som en elefant i diplomatins porslinsbutik, han uttrycker sig som en idiot med sitt i sig löjliga twittrande. Han skryter på ett sätt som, vid en historisk jämförelse, skulle ha gjort både Mussolini och Vilhelm II generade och drar sig inte heller för att göra illa värre genom att som nu förolämpa kurderna ytterligare.

Nej, några specifikt kurdiska styrkor deltog inte vid invasionen av Normandie! Men det är kurderna som tagit de största förlusterna i kampen mot IS. Och hur Trump hade agerat om det varit han, och inte Franklin D Roosevelt, som varit president under andra världskriget, vågar vi inte ens tänka på.

 

Det är naturligtvis en demokratisk tragedi i sig, att amerikanerna röstat fram en så olämplig person till världens tyngsta politiska ämbete, men de kriser Trump lyckas frammana ur sitt svarta håll av utrikespolitisk kompetens, kommer dessutom att få återverkningar långt efter att han själv lämnat presidentskapet – om det nu blir nästa år eller senare. Varje president ärver nämligen vad företrädaren lyckats eller misslyckats med.

I USA:s fall innebär det nyisolationism, konturlös utrikespolitik och inte minst opålitlighet. Lärdomen från den amerikanska reträtten, blir nämligen att det inte går att lita på Washington. Något också vi europeer – bortskämda efter decennier av amerikansk världsdominans – bör betänka. Inte minst med tanke på hur nedlåtande Trump uttryckt sig om exempelvis Nato.

Andra, som Rysslands president Vladimir Putin, kan knappt tro sin lyckliga stjärna. Fast det kan han nog, för säga vad man vill om Putin – jämfört med Trump är han ett utrikespolitiskt geni.

 

I Syrien har hans även under dåliga omständigheter envisa stöd till regimen Bashar al-Assad förklarats på olika sätt. Ytterst handlar allt dock om en enda sak: förtroende. Det går att lita på Moskva, som står bakom sina allierade.

I den nu uppkomna situationen befinner sig kurderna paradoxalt nog i samma beklagansvärda situation som Assad tidigare befann sig. De är på väg att drunkna och kommer att greppa vilken politisk frälsarkrans som helst. En möjlighet är därför ett lika paradoxalt närmande mellan just kurderna och Assad, under Moskvas ledarskap och med allierade i Teheran.

Ytterligare en möjlighet är att regimen Assad (med Moskvas goda minne) delar upp det kurdiska Syrien mellan sig och Turkiet. Det är förmodligen vad Turkiets president Recep Tayyip Erdogan drömmer om.

 

Oavsett vilket kommer de avgörande besluten att fattas i Kreml, inte i Washington. Medan Putin än en gång framstår som lika slug som hänsynslös och (faktiskt!) pålitlig, har Trump – också än en gång – visat sig oberäknelig, löjlig och undfallande i farans stund. Kort sagt opålitlig.