Kommer vi att känna begravningsskam?

En ny rörelse vill göra döden mer miljövänlig. Kommer vi snart tala om begravningsskam?

David Isaksson skriver att det finns något lockande med de dödspostivas sätt att avdramatisera döden.

David Isaksson skriver att det finns något lockande med de dödspostivas sätt att avdramatisera döden.

Foto: Öst Media

Krönika2019-11-08 14:30
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

På Alla helgons dag var jag på Skogskyrkogården i Stockholm. Tusentals människor tände ljus och vandrade runt bland gravarna. Det var vackert och förmodligen den enda kollektiva träff med de döda som vi har i Sverige.

Numera kan många tänka sig att ändra på begravningsriter. I Sverige blir borgerliga begravningar allt mer populära. I USA finns en rörelse som kallar sig ”dödspositiva”. De är inte särskilt optimistiska, utan vill avdramatisera döden och döda kroppar. 

De dödspositiva applicerar idéer som finns i samtiden - miljömedvetande, individualism och teknikoptimism– på döden. Enlig dem ska du ha i det närmaste total frihet att bestämma vad som ska hända med din kropp efter döden. Sörjande och riter bör vara något individuellt. Den som vill förvara den avlidnes kropp hemma ska få göra det. 

Nära den dödspositiva rörelsen finns nya tekniska sätt att mer miljövänligt bryta ner en kropp. Bland annat en svamp-dräkt som den avlidne ska begravas i, svamparna sägs absorberar gifter, och en nedbrytbar urna som stoppas i en självvattnande vas, vilken kopplas till en smartphone-app. 

Döden också blivit ett särskilt akademiskt ämne. ”Death studies” tar ett normkritiskt grepp på döden. Vid Karlstad universitet hölls i veckan en internationell death studies-konferens.

Från det här kan man ana att döden i framtiden kan bli en mötesplats för spänningar som finns redan i samhället. Kommer vi att börja tala om begravningsskam om du inte väljer en miljövänlig begravning? 

I riterna kring döden finns konflikten mellan dem som betonar tradition och de som vill ha förnyelse, mellan dem som ser historia som något betydelsefullt och de som vill bryta med det förflutna. 

Begravningen visar också på konflikten mellan de som kallas någonstansare och varsomhelstare. Alltså mellan personer för vilken en särskilt plats är viktig och de som är mer lättrörliga. Att skaffa en traditionell grav gör ju oss bundna till en plats. 

Det finns något lockande med de dödspostivas sätt att avdramatisera döden. Samtidigt tror jag att sådana rörelser lätt blir utopiska. Att överge traditioner är svårare än man tror och allt går inte att lösa med ny teknik. Betoningen på att individualism missar att vi är del av ett sammanhang. Det fina med Alla helgons dag är att vi är så många som träffas och tänder ljus tillsammans.

David Isaksson är uppvuxen i Norrköping. Han bor numera i Linköping. Han nås på davidisak@gmail.com