Insändare Angående ”Krav och frihet i Sverige”, NT 5/6.

När jag läser Sophia Jarls debattartikel blir jag upprörd. Hon menar att många tar vår fungerande välfärd förgiven. Hon hävdar också att om man kommer som nyanländ till Sverige ska man mötas av samma försörjningskrav som vi som redan bor här. Jag vill påpeka att jag och många andra som arbetar inom den så kallade välfungerade välfärden, känner att ni politiker tar oss arbetare förgivet!

Inom välfärden är många underbetalda och har en hög arbetsbelastning. När arbetare signalerar om missförhållanden på våra arbetsplatser händer det ingenting. Politiker tycks därmed lida av strutssyndromet. De stoppar alltså hellre huvudet i sanden än att lyssna på oss arbetare. Eller så skyller politiker på besparingar. Konstigt nog läggs alltid besparingar på skola, vård och omsorg och inte på att till exempel sänka politikers löner. Samtidigt vill Sveriges politiker att våra skolelever ska visa på goda studieresultat och att vi ska ha en sjukvård i världsklass. Men hur fungerar det om vi som arbetar går på knäna och får sjukskriva oss för utbrändhet?

Det är heller inte lätt att komma som nyanländ till Sverige. Det är många i detta land som är fientligt inställda och dömer dessa personer på förhand, som chefer som inte vill läsa arbetsansökningar på grund av ett utländskt för- och efternamn. Många nyanlända tvingas ta lågavlönade arbeten. Vidare tror jag att de som kommer hit som flyktingar nog hellre hade bott kvar i sitt hemland om det inte vore så att krig och förtryck tvingade dem att fly för sina liv.

Jag håller med om att alla som kan ska arbeta. Men jag önskar att politiker gav oss det de utlovar i sina vallöften i stället för att leta fel på oss medborgare. Hur ska ni motivera era medborgare att arbeta om vi inte tycker det är roligt och givande att gå till våra arbetsplatser? Jag och andra arbetare är missnöjda över att ni politiker aldrig tycks lyssna på oss. Så varför ska vi lyssna på er?