1960 blev Margit Sahlin prästvigd som den första kvinnliga prästen i den svenska statskyrkan.
När jag var barn på 80-talet rasade en debatt om kvinnliga präster. Man hade nyss tagit bort de sista resterna från den historiska normen att prästen skulle vara manlig. I mina trakter berättades om en präst i grannskapet som under sin semester gjorde sig omaket att resa till en församling en bra bit ifrån sin sommarstuga bara för att hitta en kyrka där högmässan hölls av en ”riktig präst”.
Redan 1958 togs beslut att tillåta kvinnliga präster, men samtidigt antogs en ”samvetsklausul” där manliga präster som inte ville inordna sig i kyrkoordningen i denna fråga skulle slippa undan. I praktiken innebar detta att den manliga präst som inte var bekväm med att jobba tillsammans med kvinnliga präster skulle få slippa det, utan att drabbas av repressalier.
Denna samvetsklausul upphävdes sedan 1982 ungefär vid samma tid som ”Lagen om jämställdhet mellan män och kvinnor i arbetslivet” infördes i Sverige. Denna lag byttes 1991 till ”Jämställdhetslagen” och heter sedan 2008 istället ”Diskrimineringslagen” och är som namnet antyder mer omfattande.
Nu, 40 år efter första lagen om jämställdhet mellan män och kvinnor i arbetslivet, har systemet med kvinnliga präster satt sig så pass att jag vågar betrakta det som ”konservativt” att strida för rätten för kvinnliga präster.
Uppsala domkyrka
Tyvärr hittar vi inte samma förädling inom andra samfund än Svenska kyrkan, och jag menar att en borgerligt feministisk politik borde inkludera att sträva efter en liknande utveckling för kvinnor tillhörande andra samhällsklasser än den som ingår i Svenska kyrkan.
Konkreta exempel kan vara att man vid godkännande av bygglov för uppförande eller anpassning av byggnader för trossamfund och föreningar kan kräva en acceptabel jämställdhetsplan.
Jag saknar feministiska frågor vid inslag om religiösa samlingsplatser, där ofta en diskriminerande åtskillnad görs mellan församlingsmedlemmarna, och även diskriminerande regler för vem som ska få jobbet som religiös ledare för lokalen.
Jag efterlyser blåstrumpefeminister som inte diskriminerar hela folkgrupper genom att betrakta dem som mindre förädlingsbara, utan faktiskt ställer rätt frågor och använder lagens krav på jämställdhetsplan och åtföljande av Diskrimineringslagen för att aktivt driva en förädling av inte bara gammalsvenska traditionsbärande institutioner utan även eftersläntrarna.