För en dryg månad sedan införde kommunen en app i vilken vårdnadshavare kan ta del av information om sina barns skolgång som schema, frånvaro och betyg. I appen lämnas kontaktuppgifter, tider för hämtning och lämning, och anmälan om sjukdom eller ledighet. Bekräftelse med BankID krävs förstås, annars skulle uppfinningsrika barn med ett lätt grepp skapa sig en sovmorgon eller ledig dag. Framförallt är det naturligtvis av säkerhetsskäl, vem som helst ska inte kunna gå in och läsa eller ändra uppgifterna.
På det hela taget finns flera fördelar med appen. Flexibiliteten och enkelheten sparar tid och frågor för föräldrar och förhoppningsvis även för lärare och personal. En del skulle kanske hävda att appen skapar trygghet för barn och föräldrar. Här är jag dock inte lika säker.
Varje vardag får jag en så kallad pushnotis i min mobil som talar om när mitt barn är ”incheckat” eller ”utcheckat” från skolan. Det är säkert en funktion som jag kan stänga av – men det är svårt att som förälder tacka nej till information om mitt barn, när den nu finns tillgänglig. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över om denna info gör oss föräldrar, eller våra barn, tryggare?
I avsnittet ”Arkangel” i Netflix-serien Black Mirror låter den ensamstående mamman Marie sätta in ett implantat sin dotters Saras huvud. Det lilla chippet gör att Marie kan övervaka var Sara är, vad hon ser och hör och automatiskt varnar och rent av tar bort sådant som kan vara olämpligt. Det får bland annat till följd att Sara inte kan se sitt eget blod när hon sticker sig i fingret, och kompisarna i skolan vill inte dela videos och bilder med henne eftersom Saras ögon har direktkontakt med mammans Ipad.
Saras morfar anser att Marie är överbeskyddande. På hans tid släppte man ut och lät barnen vara ifred, säger han, varpå hans dotter påminner honom om att den mentaliteten kostade henne en bruten arm. Mammans övervakning av dottern fortsätter och blir mer och mer tvivelaktig ju äldre flickan blir. Intentionen är att skydda barnet, men det blir allt tydligare att varken mor eller dotter upplever sig tryggare av systemet. Resultatet blir snarare det motsatta, med en alltmer uppskrämd mor och en alltmer kränkt dotter.
Chippade barn har vi ännu inte, såvitt jag vet. Oroliga kattägare däremot kan ju följa sina älsklingars rörelsemönster om nätterna. Katten har förmodligen inga invändningar, frågan är dock om matte eller husse egentligen blir så mycket lugnare av bevakningsfunktionen?
Sanningen är väl att vi inte kan automatisera vår trygghet, eller digitalisera bort vikten av förtroende och samtal med dem vi så desperat vill skydda. Häromdagen sände Rapport ett inslag om en grundskola som stängt ner SVT, Expressen och Aftonbladet på skolans läsplattor, då elever uttryckt oro över kriget i Ukraina. Rektor förklarade beslutet med att eleverna bara får ta del av rapporteringen under lektionstid för att en lärare ska kunna prata med eleverna om det de ser och hör. Gott så, men om det görs – varför då stänga ner nyhetsflödet?
Med appar ser vi exakt när barnen ”checkas ut” från skolan. Via särskilda inställningar i deras mobiltelefoner kan vi spåra deras positioner och kontrollera deras informationsintag. Rätt eller fel kan diskuteras från fall till fall, särskilt när barnen blir äldre. Barn och ungdomar har också rätt till integritet. Och så frågan om den digitala kontrollen gör oss – föräldrar och barn – tryggare? Eller skapar vi oss bara mer oro?
Maria Björk Hummelgren
Näringspolitisk chef på Östsvenska Handelskammaren och krönikör i NT